Fu Helmer

Helmer var Inga-Lills pappa och han började med korgmakeri, sedan hade han taxistation innan han började med båtar. Han tillverkade först båtar själv i plywood och sedan sålde han norska plastbåtar.

Två tidningsartiklar om en person med fler strängar på sin lyra.

Detta var taxigaraget som sedan såldes och flyttade längre ner på Fudalsvägen.

Bland furor i Fu finns båtar i mängd

Den lilla byn Fu i utkanten av Mora har inte begåvats med något namn som klingar. Trots att Fu ligger vid riksväg 80 och livlig trafik strömmar genom byn dagligen så är de flesta vägfarares intryck av byn en å som rinner under vägen, en damm där näckrosorna blommar under högsommaren och ett par rödfärgade gårdar.

 

Men för de båtglada människorna klingar ett namn som har med byn att göra. Det är Fu-Helmer eller Helmer Johansson som det står i kyrkböckerna i Mora församling. Hans namn är känt i vida kretsar då det gäller båtar och båtmotorer. Vi hade fått en beskrivning av vägen: Åk riksväg 80 från Rättvik mot Mora. Ta av till vänster vid ån i Fu och till vänster igen mitt för sågen. Vi gjorde så och – oj då! Det enda vi såg var båtar, båtar och båtar igen! Vi tittar in i en stor byggnad och ser ännu fler båtar. Fu-Helmer tittar fram mellan ytterligare båtar och presenterar sig.

”Skall du verkligen kunna säljaalla dessa båtar, Helmer?” frågar vi.

”Vi får väl se då”, svarar Helmer på sjungande moradialekt.

Men Dalarnas innehav – Siljan finns där finns där bortom skogen och fångar upp mångas blickar. Det säger liksom ”klick” – om man ändå hade en båt! Är man inte båtägare när man kommer till Helmer så kan det vara nära man åker därifrån.

Fu-Helmer går runt med oss och berättar. Storslagna strykfarkoster är parkerade mellan de höga furorna i Fu. Små båtar som vem som helst kan köpa utan att svälta resten av livet. Sänkbara – osänkbara, tänkbara – otänkbara. Med ruff och utan, med åror, aldrig utan. Lämpliga för blötläggning och nätläggning.

Hur kan man sälja båtar mitt i storskogen? Inte en skylt som visar vägen, inte mördande reklam i dagspressen. Jo då, båtfolket känner varann och dit den ene far den andre. Helmer Johansson har inga lediga sommardagar att se fram emot! Den lilla byn Fu är ett eldorado för båtfolk och under några sommarveckor som ligger framför skall Helmer klara försörjningen för alla veckor under året.

Gunvor Olars juni 1979

Spånkorgarna kommer från Fu.

De flesta förknippar spånkorgarna med Våmhus men korgarnas rätt hemvist är Fu.

Det hävdar Fu Helmer Johansson som kommer ihåg när tre korgtillverkare i byn hade omkring 25 anställda för drygt 30 års sedan.

Fu Helmer lärde sig själv att tillverka korgar när han gick i skolan och han är fortfarande still going strong. Nu går korgtraditionen i Fu vidare genom dottern Marianne som i dagarna öppnar en korgbutik i byn med företrädesvis målade korgar som Marianne målar själv. Korgarna kommer dels från Fu men köps också in från andra håll.

Våmhus kom till Fu

Det var under perioden 1946-58 som korgtillverkningen i Fu var som livligast. Tre korgfabriker sysselsatte allts 25 personer under konjukturtopparna. Fu Helmer hade en av fabrikerna och han kommer ihåg att till och med Våmhusborna kom till Fu för att köpa korgar.

- Efter 1958 var det som att köra huvudet i väggen. Det blev tvärstopp i korgmarknaden och då började jag istället sälja båtar.

Spånhyvel

Men Helmer har kvar den gamla spånhyveln och andra attiraljer från korgtillverkningen och den kommer till pass nu när dottern öppnar korgbutik på gården.

De målade korgarna kommer ursprungligen från Norrland där seden togs upp först. Hälsingland har länge dekorerat korgar med färg, men där stämplade man motivet vanligtvis. Marianne Morén handmålar själv sina korgar.

STEN WIDELL                

Så här flätar man en korg, säger Fu Helmer Johansson med Gunnar Tegnér som intresserad lärling.