Resa till Fu: Mora Tidning den 4 februari 1953

Några förmiddagstimmar i korsordsgåtornas by.

Ja, faktiskt det vår i luften. Solen bröt fram och vi såg Siljan och bergen bakom den som i akvarell genom bilrutan. Vi for genom Färnäs och stannade i Fu. Bara ett förmiddagsbesök i Morabyn med det lustiga namnet, som får turisterna att undra hur en by kan heta så, Fu. Korsordsfabrikörerna lever ju högt på det också. Ett fint fyllnadsord bland de långa svåra. Byn ligger efterer stora turiststråket mot Mora centrum, behöver jag tala om det för läsaren. Det är inte så många gårdar, Lis Maria räknade på fingrarna kvickt som tanken löpte hos henne och fick ihop hela befolkningen till 63 personer precis.

Jo det var så att vi kom gåendes in på en gård, komministern som körde bilen och jag. På vedbacken frågade vi en äldre sympatisk Fu-bo om han möjligen kände Lis-Maria. Jodå, sa han, med henne är jag gift. Vem kunde ana att vi kom så in på släkten med en gång. Det var den gamla färdstugan i Fu som vi tyckte det skulle vara roligt att få höra lite om. Jo, sa Karl Johnsson på vedbacken. Maria är ju från den gården, Lisgården. Hon är ner i byn ett tag men kommer väl snart. Så tittade vi oss omkring och i ett skjul på vedbacken låg en förfärlig massa metspön – nja, var det metspön, vi såg bara tjockändarna.

Korgmöbeltillverkning byn specialitet

Vi togs ur den villfarelsen strax. I gården var det korgmöbeltillverkning. Metspöna var rottingrör.

- Ni kan väl titta ner i verkstaden så länge, sa Karl, det är pojken, vår son Bengt som håller på, började för tre år sedan. Och därnere i verkstaden fick vi så se de härligaste fåtöljer, vilstolar och tebord i rotting man kan tänka sig. Bengt hade bråttom så det blev ingen intervju, kom igen en annan gång sa han. Men så mycket fick vi reda på att korgmöbeltillverkningen är en specialitet för byn. Fu korgfabrik är älst i branschen. Så har vi bröderna Johansson korgfabrik och så har vi Emil Bengts såg- och korgfabrik. Ja, det här är ingen reklam, det är ett konstaterande av företagssamheten i byn.

Nå, så kom då Lis Maria hem. Hon var förtvivlad för att vi inte hade ringt först, det var så dåligt med kaffebrödet. Det problemet löste hon dock grandiost, ty det stod inte på förrän det stod en ???bulle klar, utmärkt god till kaffet.

Fru Maria var blockledare i byn under kriget och då valdes allt rätt person så klartänkt hjärna som henns är minsann inte alls karlar begåvade med. Vad fru Maria inte vet om byn är inte värt osv. Nu är det så att Fu faktiskt hör till Nusnäs, kyrkobokförings- och förvaltningsmässigt sett. Så om en bro ska lagas i Fu måsye det beslutas på bystämma i Nusnäs. Ja, det är inte riktigt bra, för hur ska Fu kunna göra sig gällande på bystämman i Nusnäs. Men, nog är sämjan god mellan bydelarna, för all del.

Fu har egen järnvägsstation med två stinsar, ja dom kallas så i byn de båda som sköter järnvägsrulliansen. Postalt ligger Fu före Mora centrum. Kl 9 på morgonen får byborna hämta posten vid järnvägsstation. Men varför får vi inte hämta söndagsposten, undrar Lis Maria. Nehej, säger postverket Nusnäs får inga tidningar på söndan och då ska inte heller Fu ha några. Fina bussförbindelser har Fu, telefon, elektriskt, ja det är inget nytt, men fint. Vatten och avlopp?

- Vi har bara springvatten säger Karl Johnsson. Menar att vattnet springas med hink från brunn. Jo, det finns två barnrikehus, som har det modernt i den vägen. Det pågående laga skiftet blir dyrt, men nog nödvändigt. Det finns som som haft jord på 50 ställen.

Flygbild över Lisgården 1949.

Flygbild över Lisgården 1949.

Till gamla tider

Till gamla tider måste vi väl förflytta oss e stund i alla fall. Färdstugan ja, som vi kom till byn för att prata lite om. Lisgården, fru Marias barndomshem. Det är 35 år sen sista vägforan stannade på gården och häst och karl fick vila av vägen. 1917 alltså, krigsåret.

Maria plockar fram en anteckningsbok, där hennes far, Olpers Anders Andersson, som dog 84-årig nedtecknat sina minnen. ”Min levnadsdga” står det till överskrift. Han ser klart tillbaka och han besannar den gamla sanningen att den gamla goda tiden inte var så god heller i Fu. En färdstuga var ingalunda någon guldgruva för ägaren. Gott var det att vila i stugan för vägfarande och vandrare men för vilan och mat och dryck också blev det många gånger ”tack ska ni ha”. När Anders var barn, och det var före järnvägens tid, vällde en ström av forbönder och försäljare fram efter vägen om vintern, älvdalingar med laggkärl, Särnakarlar med smör och fågel, Orsafolk med slipstenar. När tattarna kom i stora lag var det inte gott att visa dem vägen förbi, de var människor de också och vintern kunde vara kall. På vårarna kom soldaterna vägen fram i långa led och vid färdstugan blev det alltid halt. Efter farfar och far fick Olspers Anders så småningom övertaga färdstugen. Han drev också handel och hann med att odla jord dessutom på hemmanet.

Så här ser Lisgården ut idag. Foto LR dec 2009

Så här ser Lisgården ut idag. Foto LR dec 2009

En hambo med Zorn / Hälsing blev kvar i Fu för livet

Nej nu flyttar vi fram till 1909. Och flickorna i Fu. Det var bl.a. Lis Maria och Mjölnar Augusta. Det var ju så roligt att dansa och på Sandängarna bjöd Zorn all ungdom till dans. Zorn ville dansa med vackra flickor förstås. Maria var lite betänksam men hon kunde ju inte neka och en gång bjöd Zorn henne upp till hambo och alla andra fick se på den svingande dansen. Och sen ville Zorn måla både Maria och Augusta. Men Maria blev rädd, när Zorn ville se om hon hade vackra knän. Och så kom hon aldrig att bli målad. Augusta var inte fullt så tveksam och s fick hon sitta modell till den vackra tavlan ”Karin”, som strålar av skönhet och charm. Det hänger en reproduktion på köksväggen. Nu är de båda Fu-kullorna över de sextio. Augusta blev gift i Vinäs hon. Men varje gång de träffas blir det ungdomsminnen, förstås.

Hälsing blev kvar i Fu för livet.

Men åter till nuet i Fu igen. Förmiddagstimmarna slinger iväg. Hur uppkom egentligen namnet Fu, därpå funderar vi, när vi vandrar mot Fuån i dalgången som mycket riktigt heter Fudalen. Karl Erik Forslund har så mycket skrönt och skrock från Fu i sin dalälvsbok. men ingenting om bynamnets uppkomst. Fu har varit skvaltornas by, kvarn efter kvarn efter Fuån. Till sommarn ska vi titta på dem. Fu tullkvarn är en modern kvarn som Nusnäs by rår om. Sedan den duktige mjölnaren Viktor Eriksson efter trettio års tjänst nu slutat står kvarnen tills det blir en ny föreståndare.

Nej, vi måste sluta dessa glimtar från förmiddagsbesöket. Vet ni hur det gick för hammansägaren och hälsingen Per Englund i Fu? Jo, han kom cyklandes från Söderala en sommardag 1915. Tyckte byn var trevlig. Stannade till, fick för sig han skulle ha en stuga där, köpte en gård och har trivts i 37 år där nu.

H g l